Stillhet och bön

Bön är närvaro med Gud, att umgås med Gud. Vi tror att vi måste be med så många fina ord. Men Gud vet vilka vi är och Han låter sig inte luras av våra fasader. När vi är stilla och vågar vara äkta och autentiska inför vår skapare röjer vi undan hindren och öppnar kanaler som ökar möjligheterna för Gud att nå fram till våra hjärtan. Gud vill tala till oss, och vi kan lära oss att lyssna bättre. 

Be still and know that I am God
Be still and know that I am God

Hur blir jag då en bättre lyssnare? När jag var barn hörde jag änglar sjunga för mig på kvällarna, just när jag skulle somna. Jag tror att vi som barn har en större öppenhet och är mer mottagliga för att uppfatta den andliga dimensionen. När vi blir vuxna låter vi oss störas av så mycket brus i omvärlden. Genom att vara stilla i bön minst en liten stund varje dag övar vi upp den medfödda förmågan igen. Stanna upp, ta ett djupt andetag och var närvarande i varje liten del av kroppen. Med tiden känner vi igen det naturliga tillstånd som vi en gång hade som barn. Vi kan återerövra kontakten med oss själva i Guds närvaro.

Vi behöver få uttrycka hela vårt jag inför Gud. Han vill inte ha några inövade fraser, han vill ha vårt sanna autentiska jag. Detta får effekter även på ditt välbefinnande. Du hinner ifatt dig själv. Du hinner uppfatta vad som är du själv.

När vi är avspända och vi ger uttryck åt känslor och tankar utan att spela roller, då är vi autentiska. Människan är en organism med ett ständigt flöde av liv, känslor, tankar och biologiska och kemiska funktioner, som fungerar utan att vi behöver förstå eller lägga oss i. Det flödet behöver vara i rörelse för att vi ska må bra och vara de vi är. Om inte känslor får komma till uttryck, utan hålls tillbaka, bildas ett inre tryck av stress som i längden kan vara skadligt. Det uppstår blockeringar och spänning, som för oss längre ifrån det naturliga tillståndet, det som jag kallar ”i-kroppen-upplevelsen”, och det kan ge upphov till sjukdomar eller en känsla av att inte riktigt veta vem man är i världen. Kropp och sinne är i obalans. Vi behöver lyssna till den del av oss som manar oss att vara oss själva. Den delen där Gud finns.

Där måste vi börja. Att uppfatta oss själva, den vi verkligen är, i gemenskap med den som känner oss bättre än vi själva gör. Och sedan lämna allt detta i Hans händer. Till Gud får vi säga allt, precis allt. Och inte bara får – han vill att vi gör det. Ibland kanske vi vill gråta inför Gud eller ropa på hjälp. Och ofta berättar jag bara för Honom hur maktlös jag känner mig. Du får komma som du är.

”… jag har lugnat och stillat min själ, jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn.” Psaltaren 131:2

Kommentarer

Gillar du den här sajten? Berätta för dina vänner! :)