En påskpredikan av Ingela Berger

En påskpredikan av Ingela Berger

Varför måste han dö?

Vad är det vi har gjort, som kräver förlåtelse av Gud? Och varför krävdes det ett så högt pris?

Vad är det vi har gjort, som kräver förlåtelse av Gud? Och varför krävdes det ett så högt pris? Jag ska tala om begreppet synd – som inte alltid är vad vi tror…

Detta är en påskpredikan som jag höll på påskdagen 2019. Lyssna till ljudfilen på Soundcloud här nedan om hur vi kan förstå påskens under! Eller läs den, om du föredrar det, här nedanför. Du kan också se videon där jag sjunger sången Spikarnas lovsång, tillsammans med min svärdotter Annie. Den framförde vi efter min predikan. Det blev en överraskning, för ingen i kyrkan visste att hon skulle gå fram och sjunga med mig. Denna påsk, i det annorlunda året 2020, saknar jag henne, mina söner och mina barnbarn, men minnena finns kvar.

En sång av Niklas Hallman
framförd av Annie Siroky och Ingela Berger
Vasakyrkan, Filipstad, påskdagen 2019

PREDIKAN PÅSKDAGEN 2019

reviderad 2020-04-11


”Ty all min synd blev sonad, när Jesus dog för mig på Golgata”, sjunger vi i den kända psalmen. Idag firar vi att Jesus segrat över det onda, över synden och döden.

De flesta av er som sitter här idag tror jag känner en tacksamhet och glädje över detta. Men jag tror också att kanske några av er, kanske de flesta, någon gång har funderat över det här märkvärdiga undret. Vad handlar det här om?

Vad är det vi har gjort, som kräver förlåtelse av Gud? Och varför krävdes det ett så högt pris? Jag ska tala om begreppet synd – inte alltid vad vi tror…

Jag har räknat mig som en kristen sedan jag var tjugo år. Både innan dess och många gånger efteråt har jag gjort mig skyldig till sådant som inte är gott. Jag, liksom alla andra människor på jorden, har tänkt tankar som inte var kärleksfulla, vänliga eller goda. Jag har sagt saker som sårat andra, saker som varit onödiga, respektlösa och som fått andra att bli upprörda, ledsna och arga. Och jag har utfört handlingar som förstört mina relationer med andra människor. Jag klarar inte alltid av att vara den kärleksfulla människa jag vill vara.

Innan jag blev kristen hade jag ofta svårt att förstå begreppet synd. Vad var det som var så allvarligt och fel? Hade jag verkligen gjort mig skyldig till något som kunde hindra mig att komma till himlen när jag dog?

Och även sedan jag blivit kristen kunde jag ibland känna att det var svårt att förstå ordet synd. Och jag tror att många människor missuppfattar det. Ibland har jag tyckt att ordet varit så problematiskt att jag funderat över om man inte borde ta bort det och ersätta det med något annat ord, som människor kan förstå. Men jag har kommit fram till att det nog är bättre att förklara ordet bättre, så att människor förstår. Annars skulle man få skriva om stora delar av Bibeln, och det skulle kanske inte vara så populärt.

Avsaknad av kärlek

Det finns flera sätt att förklara vad synd är: Att missa målet, brukar man säga. Att gå vilse. Att inte leva i den plan som Gud har för mitt liv. Jesus säger att synd är att inte tro på honom. Synd skulle också kunna definieras som motsatsen till kärlek, eller avsaknad av kärlek.

I Romarbrevet 13: 8 skriver Paulus:
”… den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen.”

Han säger också att alla buden

”… sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv.”

och ”Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.”

Det finns alltså en lag. När vi älskar varandra uppfyller vi lagen. Men klarar vi av det? Klarar JAG det? Jag vet att jag inte klarar det utan Honom. Vi är inte fullkomliga som han. Och det är just därför Gud har gett oss lagen. Ändå vet han att vi inte klarar av att uppfylla den. Vi kommer alltid att misslyckas, hur många chanser vi än får.

Gud är kärlek och har skapat oss för ett liv i kärlek med varandra och med honom. I vårt innersta finns en djup längtan efter att få vara i den kärleken. Och ändå går vi vilse.

Relationernas Gud

Men han älskar oss. Och han vill ha oss. Så vad gör en älskande Gud som vill rädda sina barn från att missa målet, att gå vilse, att ständigt misslyckas?

Han erbjuder oss nåden.

Människan har en fri vilja, och vi kan välja att säga nej till Gud. Allt annat vore kärlekslöst. Gud tvingar ingen, han älskar oss och vill att vi ska älska honom tillbaka, frivilligt. Kärlek kan aldrig ges av tvång.

Gud är en relationernas Gud och vill ha en nära relation med var och en av oss. Han är också intresserad av de relationer vi skapar med varandra här på jorden. Jag brukar ofta säga att relationer, det är det svåraste som finns. Och det är just i relationerna som vi ofta missar målet. Då menar jag alla slags relationer, även de flyktigaste och till synes obetydliga möten med människor. Alla våra små och stora relationer har betydelse för Gud och för hans rike. Våra relationer är vårt ansvar. Vad gör vi med dem? Och vad gör vi med det liv vi fått?

Det lilla påverkar det stora. Allt jag gör, minsta ord och handling, får konsekvenser för omvärlden. Jag påverkar er här omkring mig, och var och en av oss härinne har betydelse för varandra, för atmosfären och stämningen här. Både det goda och det onda vi säger eller gör, ja, till och med det vi tänker – påverkar andra människor, och det goda och det onda sprider vi ut i världen, som ringar på vattnet.

Liksom många andra, så förknippade jag ordet synd med de grövsta sorterna av våld, mord och krig, sådant som fanns lite på avstånd, inte så nära mig själv. Och synd har definitivt med våld och krig att göra, men synden finns där mitt i vardagen. I våra egna liv.

Varför måste han dö?

Men jag har väl inte gjort så mycket ont, tror jag många människor tänker. Jag tänkte så. Vad bryr Han sig om mina små felsteg? Det är ändå bara några vassa kanter. Inget allvarligt.

På åttiotalet skrev jag en sång som heter ”Vardagskrig”. Den handlar om just detta, att vi inte ser våra egna fel och att vi skyller på världen omkring oss. Världen krigar, men även i mitt liv pågår ett krig. I mina tankar, ord och handlingar. Det är så lätt att se andras fel och blunda för sina egna.

Mina tankar om mig själv har ofta varit både förminskande och självgoda. Jag har brottats med självförakt. Jag har hatat andra och avundats deras framgångar. Rätt många grodor har hoppat ur min mun.

Men behövde Han verkligen dö?  Det kan vara svårt att begripa fullt ut. Varför krävdes ett så högt pris? Jag försöker förstå det så här:

Om synd är avsaknad av kärlek, och Gud är kärlek, så kan vi förstå att det finns ett glapp här mellan kärleken och synden. Gud är helig och fullkomlig. Allt han är och gör är godhet. Och kärlek. Han är total avsaknad av synd och allt som är ont. I Hans närhet kan inte synd finnas. Han är fullkomligt ren. Han älskar syndaren, men hatar synden. I profeten Jesajas bok läser jag: ”Tvätta er, bli rena! Låt mig slippa se era onda gärningar, sluta upp med er ondska!” (Jesaja 1:16) Men lite längre fram står det: ”Kom och låt oss göra upp med varandra! säger Herren. Även om era synder är blodröda ska de bli vita som snö, även om de är purpurröda ska de bli vita som ull.” Och det gäller varje synd – från våra hemliga missunnsamma tankar om varandra till egoism och främlingsfientlighet, från näthat och självutnämnda folkdomstolar i sociala medier, till våldtäkter, terrordåd, folkmord och miljöbrott. I smått och stort, det vi gör mot oss själva, varandra, och det vi gör mot vår planet, mot djur och natur, skogar och hav. För allt detta gör vi också mot den som skapat allt. Men Gud älskar varje människa, utan undantag.

Synden har många ansikten. Men vi har alla den här synden i oss och den hindrar oss från att leva i kärleken helt och fullt, där Gud ville att vi skulle leva.

Gud varnade oss för synden redan i begynnelsen, det kan vi läsa i skapelseberättelsen. Han gav oss den fria viljan och en möjlighet att säga nej till livet. Och samtidigt uppmanar han oss att vända oss bort från det som leder till död. Men samma onda krafter som idag lockar oss att förstöra vår planet och våra relationer, samma krafter var närvarande då. ”Gör det inte”, sa Gud, ”välj livet!” ”Ni kommer att dö”. Och det var inte ett straff – det var en konsekvens. Han visste vilken väg vi skulle få gå om vi vände oss bort från det som är kärlek och det som är gott, ja, från Honom själv. Något måste göras för att ställa allt tillrätta, för att återupprätta Skaparens plan med mänskligheten.

För han hade en plan, och på långfredagen gjorde han upp med synden en gång för alla. Han kom hit och dog för oss. Så att vi ska ha liv. ”Men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus vår herre.” skriver Paulus till romarna. Nåden är ett frikännande. Vi är befriade. Ingen kan fördöma oss. Trots att vi är ofullkomliga. Trots att vi som mänsklighet valde fel väg. Trots att vi brister i kärlek och ständigt behöver hans hjälp och förlåtelse. Vi är befriade och har en biljett till himlen. Till och med de allra grövsta och kallsinniga syndarna, massmördarna, våldtäktsmännen, förtryckarna, diktatorerna, får uppleva Guds nåd när de inser sin synd och ber Gud om förlåtelse. För alla är vi hans barn och skapade till att älska.

Och alla mina vassa kanter kan slipas ner när jag lägger dem i hans händer.

Glädje och allvar

Jag möter ibland kristna som utstrålar ett stort allvar. De pratar mycket om att de är ofullkomliga människor som inte klarar av att vara som Jesus. De ser glappet mellan sin egen otillräcklighet och hans fullkomliga godhet. De tackar honom för vad han gjort i deras liv, men de har liksom ryggen böjd, bildligt talat, som om de väntade på att han skulle straffa dem. Trots att det är Han som tagit straffet på sig.

Och ibland möter jag andra kristna, som utstrålar mycket glädje och kärlek. De har en frihet i sitt uttryck, i kroppsspråket och i sitt sätt att tala med andra. De har lämnat sin skuldmedvetenhet bakom sig och fokuserar på att Jesus betalat deras skuld och att de är fria. De sträcker på sig och strålar när de tackar och prisar Gud.

Genom historien har det funnits kristna grupper som tenderat att välja antingen det ena eller det andra förhållningssättet, både privat och i sin förkunnelse. Man har predikat mycket förkrosselse och syndanöd i vissa grupper. Och i andra har fokus legat på nåden, kärleken och friheten i Guds rike.

Men tror att båda dessa aspekter är viktiga för oss. Det finns en viktig poäng med att begrunda vår synd, att reflektera över vad det är vi har gjort, vad det är Han får bära åt oss. På långfredagen tänker vi på hur han fick lida för vår skull. Vi tänker på korset och den fasansfulla tortyren som Han genomled för oss. Och på påskdagen gläds vi och jublar över hans uppståndelse! Nu är det gjort! Det är fullbordat. Han lever! Nu! Det är det största under som finns och vi tar emot det genom att släppa skulden och räta på våra krokiga ryggar och släta ut de djupa fårorna i våra allvarliga ansikten. Vi får skratta och gråta av lycka och äntligen andas ut i hans närhet! Vi får uppleva Guds kärlek till människan.

Påsk hela året

Jag tänker att vi kan bära påsken med oss under hela året och ha perioder då vi begrundar vår skuld. Då vi stillar oss, har långfredag, och känner sorgen över vår synd för att minnas att det inte är självklart att du och jag får vara med i Guds rike. Att det var våra tankar, ord och gärningar som hindrade oss från att kunna leva i ett rike av godhet, kärlek och helighet.

Och så kan vi också fira och glädjas hela året, som på påskdagen, och jubla inför Gud, som öppnat vägen till befrielsen i Guds rike. Helt fria från syndens konsekvenser blir vi inte förrän vi är hemma hos Gud i det himmelska rike som är lika verkligt som den verklighet vi känner till, men det jordiska livet blir en förberedelse inför det livet. Det vi investerar här får vi se växa i överflöd där.

Synd är avsaknad av kärlek. Och vår synd är inte vi, den är inte vår verkliga identitet. Gud vet det, eftersom han skapade oss till sin avbild. Varje person är så värdefull och viktig för honom, att han inte tvekade att betala det högsta pris man kan tänka sig för att få leva med oss för evigt i Hans rike. Det är påskens under – du är förlåten. Och jag är förlåten.

Amen

Kommentarer
Gilla och följ Helande Tankar: